Shanghai sommartid är omtalat för hettan och fukten. Den första har jag märkt av, däremot inte den andra i så stor utsträckning. Jag sitter i klubbhuset i ett compound - ursäkta svengelskan men jag hittar inget bättre ord - och försöker få tag i en kontaktperson på andra sidan Engelska kanalen härifrån sett. Det går inget vidare. Han verkar stänga av telefonen efter åtta signaler. Om jag inte får tag i honom skickar jag ansökan ändå.
Nyss såg jag hur en man kring 60 reste sig från ett bord med ett glas rödvin i handen. Alltså kunde jag skriva, tänkte jag.
Igår satt jag i ett tåg under nio timmar. Tåg är det bästa sättet att resa. Jag hade valt den dyrare klassen och betalade ungefär 500 svenska kronor för att resa från Pekings södra, som är en nybyggd station, till Shanghai. Benutrymmet skulle till och med tilltalat mina gigantiska vänner som annars brukar klaga över sådant. Ägnade resan, inte åt att läsa som jag brukar, utan att spela ett spel på min nya telefon. Jag sov och åt också. Men mest lyssnade jag på en ABC-familj. ABC betyder American born Chinese. De växlade, helt slumpmässigt, mellan att prata engelska och mandarin. Det var en hustru och hennes man, deras tolvåriga dotter och en högst femårig avkomma av obestämd kromosomuppsättning. Det blev inte tråkigt en sekund. Jag kan tänka mig att många andra skulle störas av femåringen eftersom hon/han bara var lugn när han/hon sov. Men jag tyckte som sagt att det var spännande.
Landskapet utanför kupén var av det odlade slaget. Tidvis välväxande grönt och till synes välmående. Detta skriver jag för att jag så ofta läser om den kinesiska miljöförstöringen och inbillar mig att allt ska vara öken överallt. Nästan. Men här såg jag grönsaksodlingar och vad jag tror var risdammar där människor arbetade i den kraftiga hettan. Vita hägrar, getter och ankor. Det var bergigt också. Ett av stoppen var Taishan vars berg med samma namn är känt bland daoister (tror jag). Nanjing såg storslaget ut vid infarten. Tåget färdades på en bro över en bred flod. Där fanns ett tempel(?) på en höjd och en skyskrapa som såg väldigt samframtida ut.
Ovanför Shanghai hade himlen hinkat ur sig strax innan jag anlände. I vagnen meddelades att temperaturen var 14.2 grader utanför. Jag frös ändå inte på väg till taxin vars kvinnliga förare - där fick jag för mina fördomar - sedan tog mig i vansinnesfart på de förhöjda vägarna till Wulumuqi Lu. Just nu gillar jag Shanghai lika mycket som första gången, för två år sedan, då jag var här. Få storstäder är så mycket storstad. Peking är också stor men platt och i centrum förhållandevis rutmönstrad.
Jag och H gick sedan som omtwittrat till Pin Chuan och åt mat från Sichuan.
Idag har jag suttit och slitit med ansökan. Först på ett café och sedan här i klubbhuset. Kontakten till min Mac har trilskats och jag fick ingen ordning på VPN:en i morse. Det senare har jag löst nu.
I morgon Suzhou med Y, H och kanske hennes pojkvän. I övermorgon Hangzhou med Y. På måndag åter Peking och tisdag mot Sverige. Jag skriver detta eftersom jag inte räknar med att få ordning på datorn något mer.
Det blir sichuanesiskt ikväll igen. Det är inte vi som har bestämt det men det gör inget. Jag tröttnar aldrig.
60-åringen med rödvinet och hans hustru med det vita har gått nu.
den 3 juli 2009
den 1 juli 2009
2009:120 Bittergurkan
När vi var på väg att passera Himmelska Fridens torg västerifrån så berättade hon att en del av taxibilarna i den norra huvudstaden hade valts ut för att vara försedda med avlyssningsutrustning inför Folkrepublikens 60-årsjubileum som inträffar i oktober i höst. Så att myndigheterna i god tid kan veta om någon planerar ett attentat. Hon pekade framåt i bilen. Mycket riktigt, i båda kanter som omger vindrutan satt två små snyten riktade in i kupén.
Vi var på väg från ett seminarium som hade varat hela eftermiddagen och där orden utmaning och tillfälle apropå den finansiella krisen användes så ofta att en människa som jag, som gjort hangups till en livsstil, erfor ett visst obehag.
Samma seminarium, som förutom ett par talare, mest erbjöd barbiturater* hade gjort mig så trött att jag var tvungen att ta en lur när jag kom in i lägenheten. Sedan var det något slags hejdå-middag för mig på Nearby the Tree. Jag åt pizza och lasagne. Den första flaskan av Allegrinis Valpolicella som vi fick in smakade ättika. Jag får för övrigt defekt vin varannan gång här. Vi fick, efter visst diskuterande med sommelieren, in en ny flaska. Den var bättre och den bevisade att jag hade haft rätt. Vilket alltid är viktigt. Sedan drack jag ett glas av Argento Malbec. Doftade malolaktisk fermentation men var syrafattigt. Flabbigt, tror jag visst att det heter.
Kom hem och försökte få tag i en person på företaget som jag vill jobba för. Det lyckades inte. Fortsatte knåpa på mitt följebrev. Det gick sådär.
I förrgår blockerades en av de portar som jag använder för min VPN-tjänst. Lyckligtvis fick jag en ny av Witopia.
Det har för övrigt blivit bakläxa för den "gröna dammen". Här kan ni läsa mer om den. Själv läser jag Bertrand Russell. Det håller mig vid hyfsat sunda vätskor. Till skillnad från kvällens rödvin som delvis fick mig ur lag. I morgon reser jag till Shanghai, bland annat för att träffa gode H.
* Ni får googla på det.
Vi var på väg från ett seminarium som hade varat hela eftermiddagen och där orden utmaning och tillfälle apropå den finansiella krisen användes så ofta att en människa som jag, som gjort hangups till en livsstil, erfor ett visst obehag.
Samma seminarium, som förutom ett par talare, mest erbjöd barbiturater* hade gjort mig så trött att jag var tvungen att ta en lur när jag kom in i lägenheten. Sedan var det något slags hejdå-middag för mig på Nearby the Tree. Jag åt pizza och lasagne. Den första flaskan av Allegrinis Valpolicella som vi fick in smakade ättika. Jag får för övrigt defekt vin varannan gång här. Vi fick, efter visst diskuterande med sommelieren, in en ny flaska. Den var bättre och den bevisade att jag hade haft rätt. Vilket alltid är viktigt. Sedan drack jag ett glas av Argento Malbec. Doftade malolaktisk fermentation men var syrafattigt. Flabbigt, tror jag visst att det heter.
Kom hem och försökte få tag i en person på företaget som jag vill jobba för. Det lyckades inte. Fortsatte knåpa på mitt följebrev. Det gick sådär.
I förrgår blockerades en av de portar som jag använder för min VPN-tjänst. Lyckligtvis fick jag en ny av Witopia.
Det har för övrigt blivit bakläxa för den "gröna dammen". Här kan ni läsa mer om den. Själv läser jag Bertrand Russell. Det håller mig vid hyfsat sunda vätskor. Till skillnad från kvällens rödvin som delvis fick mig ur lag. I morgon reser jag till Shanghai, bland annat för att träffa gode H.
* Ni får googla på det.
den 30 juni 2009
2009:119 Främmande
Det var sista dagen på kontoret idag. Helt odramatiskt. Jag gjorde i ordning flera mejl med olika dokument som min arbetsgivare borde ha innan jag gick.
Jag bjöd en IT-kille på lunch eftersom han hade hjälpt mig med min smarta telefon en vecka tidigare.
Efter lunchen hade jag lektion. Den skulle egentligen varit två timmar men den blev bara en knapp. Xu Yuan ville inte ha betalt så hon fick en chokladfrappucino i stället.
En av cheferna på företaget hade lovat mig en middag som tack för att jag kollade på en översättning till engelska som hon gjorde för några veckor sedan. Jag passade på att utnyttja det den sista dagen. Vi gick till South Beauty och åt sichuanesiskt. Kyckling som får det att vattnas i munnen, kalla kycklingfötter, en surhet fiskgryta och så ett par grönsaker som jag inte vet namnet på. Till det krysantemumte som jag inte kan få nog av.
Men innan vi gick dit hade jag suttit och tänkt på att jag i drygt ett och ett halvt år jobbat på ett kontor där många aldrig hälsade, ännu färre pratade med mig och de gånger någon föreslog att vi skulle äta lunch kan jag räkna på den ena handens fingrar. Av de inhemska anställda alltså. G liksom M, som jag åt med i kväll är ett undantag. Dessutom L, men hon är från Malaysia. Det ger perspektiv. Kanske är vi också i Sverige så mot nyinflyttade. Ska försöka studera det om jag någonsin hamnar på en större arbetsplats i hemlandet igen.
Igår när jag, J och L åt middag frågade L som är kinesiska mig om jag tycker om Kina. "Jag älskar inte Kina" sa jag. "Maten, språket och teerna gillar jag."
För första gången i mitt liv vet jag inte vad jag ska göra under det kommande halvåret. Det finns ett intressant jobb i Sverige som jag kommer att söka. Många har föreslagit att jag ska arbeta med vin här. Och pratat för mig. Det uppskattar jag verkligen. Jag har tagit några steg själv i den riktningen också. Men, och det har jag insett, det är inte helhjärtat från min sida. Av flera skäl varav hemlängtan, eller snarare viljan att oftare träffa många som betyder mycket men aldrig kommer att resa hit, kanske är det starkaste. Men det sista ordet är inte sagt och hellre än att vara arbetslös utanför alla trygghetssystem i Sverige skulle jag leva billigt här och söka jobb tills mitt visum går ut i slutet av januari nästa år.
Planeringen för den närmaste tiden är i alla fall bestämd: i morgon har jag sovmorgon.
Jag bjöd en IT-kille på lunch eftersom han hade hjälpt mig med min smarta telefon en vecka tidigare.
Efter lunchen hade jag lektion. Den skulle egentligen varit två timmar men den blev bara en knapp. Xu Yuan ville inte ha betalt så hon fick en chokladfrappucino i stället.
En av cheferna på företaget hade lovat mig en middag som tack för att jag kollade på en översättning till engelska som hon gjorde för några veckor sedan. Jag passade på att utnyttja det den sista dagen. Vi gick till South Beauty och åt sichuanesiskt. Kyckling som får det att vattnas i munnen, kalla kycklingfötter, en surhet fiskgryta och så ett par grönsaker som jag inte vet namnet på. Till det krysantemumte som jag inte kan få nog av.
Men innan vi gick dit hade jag suttit och tänkt på att jag i drygt ett och ett halvt år jobbat på ett kontor där många aldrig hälsade, ännu färre pratade med mig och de gånger någon föreslog att vi skulle äta lunch kan jag räkna på den ena handens fingrar. Av de inhemska anställda alltså. G liksom M, som jag åt med i kväll är ett undantag. Dessutom L, men hon är från Malaysia. Det ger perspektiv. Kanske är vi också i Sverige så mot nyinflyttade. Ska försöka studera det om jag någonsin hamnar på en större arbetsplats i hemlandet igen.
Igår när jag, J och L åt middag frågade L som är kinesiska mig om jag tycker om Kina. "Jag älskar inte Kina" sa jag. "Maten, språket och teerna gillar jag."
För första gången i mitt liv vet jag inte vad jag ska göra under det kommande halvåret. Det finns ett intressant jobb i Sverige som jag kommer att söka. Många har föreslagit att jag ska arbeta med vin här. Och pratat för mig. Det uppskattar jag verkligen. Jag har tagit några steg själv i den riktningen också. Men, och det har jag insett, det är inte helhjärtat från min sida. Av flera skäl varav hemlängtan, eller snarare viljan att oftare träffa många som betyder mycket men aldrig kommer att resa hit, kanske är det starkaste. Men det sista ordet är inte sagt och hellre än att vara arbetslös utanför alla trygghetssystem i Sverige skulle jag leva billigt här och söka jobb tills mitt visum går ut i slutet av januari nästa år.
Planeringen för den närmaste tiden är i alla fall bestämd: i morgon har jag sovmorgon.
den 23 juni 2009
2009:118 Vetenskap och fett
Fick nyss ett mejl om ett vin-event som jag inte har tid att gå på. Men eftersom jag använder vin som förevändning att få skriva så fortsätter jag med det. Skrivandet alltså.
Idag är temat mumbojumbo, inte triglycerider eller transfetter. I Kina ses inte religioner med blida ögon. Det finns många västerlänningar som tycker att det är skönt att slippa konfronteras med den sortens världsåskådningar här. Vad dessa västerlänningar då glömmer är att det finns annat än religioner man kan uppröras över.
Själv blir jag provocerad av att astrologin är så etablerad. Både den kinesiska och den som även många västerlännigar som kanske är allmänt vilsna eller dumma i huvudet, eller både och, tror på. Lägg därtill tron på blodgruppers inflytande på personligheten och koppning som en metod för att banta，så har ni ytterligare några exempel. Spöken, måhända inte illvilliga, omtalas dessutom ibland som självklara inslag i tillvaron.
Många taxiförare stoppar ner bältesfästena mellan i glipan mellan rygg och sits i baksätet på bilarna. Dessutom sitter ofta själva bältena otillgängliga bakom ryggen, dvs man kan inte dra fram dem. Att jag vill ha bilbälte oavsett om jag sitter i bak- eller framsätet på bilen beror på att jag tror att det minskar risken för att man ska slå ihjäl sig i om bilen krockar. Jag har hört folk klaga över bilbälten, att det enda skälet till användning är polisen.
Min poäng är att naturvetenskapens inflytande i vardagslivet här är försvinnande litet. För litet. Tror jag åtminstone. 科学万岁！(Länge leve vetenskapen!)
Idag är temat mumbojumbo, inte triglycerider eller transfetter. I Kina ses inte religioner med blida ögon. Det finns många västerlänningar som tycker att det är skönt att slippa konfronteras med den sortens världsåskådningar här. Vad dessa västerlänningar då glömmer är att det finns annat än religioner man kan uppröras över.
Själv blir jag provocerad av att astrologin är så etablerad. Både den kinesiska och den som även många västerlännigar som kanske är allmänt vilsna eller dumma i huvudet, eller både och, tror på. Lägg därtill tron på blodgruppers inflytande på personligheten och koppning som en metod för att banta，så har ni ytterligare några exempel. Spöken, måhända inte illvilliga, omtalas dessutom ibland som självklara inslag i tillvaron.
Många taxiförare stoppar ner bältesfästena mellan i glipan mellan rygg och sits i baksätet på bilarna. Dessutom sitter ofta själva bältena otillgängliga bakom ryggen, dvs man kan inte dra fram dem. Att jag vill ha bilbälte oavsett om jag sitter i bak- eller framsätet på bilen beror på att jag tror att det minskar risken för att man ska slå ihjäl sig i om bilen krockar. Jag har hört folk klaga över bilbälten, att det enda skälet till användning är polisen.
Min poäng är att naturvetenskapens inflytande i vardagslivet här är försvinnande litet. För litet. Tror jag åtminstone. 科学万岁！(Länge leve vetenskapen!)
2009:117 Den långa våren
Jag har varit i Changchun i Jilinprovinsen som ligger en och en halv timmes flygväg nordost om Peking. I en grön park kring en stor sjö ordnades i helgen ett kinesiskt Lidingölopp. Närmare 10000 deltagare var där. Man kunde välja mellan fyra distanser: 2.5, 7.5, 15 respektive 30 km. Jag sprang 15, trodde jag. Det visade sig att det egentligen bara var knappt 12 km. När jag hade sprungit 7 km passerade jag efter ytterligare några minuter en skylt som visade 11 km. Jag kom in i mål vid en timme och 5 minuter. Eftersom jag är en långsam löpare så visste jag att något var fel.
Det visade sig att de funktionärer som pekat ut riktningen - troligen obetalda studenter - hade väglett mig, och en två meter lång tysk ingenjör som jag samsprang med, fel. På ett annat ställe var märkningen så svag att jag sprang en halv kilometer för långt och var tvungen att vända åter och hitta igen banan.
Ett annat problem med loppet var att vätskestationerna inte hade något vatten. Åtminstone inte längs min sträcka. Bara energirika bananhalvor. En vänlig löpare gav mig halva sin privata flaska. En vänlig funktionär sprang i kapp mig och gav mig en hel. Jag dog alltså inte av uttorkning.
En tid efter målgång var det midsommarlunch. På buffébordet stod fat och rostfria behållare - de har säkert ett namn i storköksvärlden - som man tog diverse rätter från. Inget smakade någonting. Men den kvardröjande endorfinkicken och den tilltagande berusningen från öl och snaps gjorde att det blev en fin eftermiddag.
Tillbaka på Shangri-La blev det en halvtimmes eftermiddagsvila. Sedan badade vi bastu.
På den 22:a våningen i hotellet finns en där man kan få gratis mat och dryck om man bor på rätt våningsnummer. Det gjorde jag men inte min vän P. Hotellet hade blandat ihop bokningarna. Där fanns det två australiensiska standardviner dvs chardsem och shircab. De var hyggliga båda två. Även maten är passabel uppe i "Lost Horizon". I samma hotellbar hade mina bekanta suttit och pratat med tyska företrädare för bilindustrin som är en stor och viktig näringsgren i sjumiljonersstaden. Tyskarna hade pratat om hur "hopplösa och idiotiska" landets invånare var. Tyskarna hade bott här i minst tio år. Om det inte är Pangloss i Candide så är det Gibbons i Blå Lotus man möter bland många utlänningar här.
Vid bordet under söndagkvällen satt vd:n och grundaren/idésprutan på företaget förutom mig, P och K. Vi pratade om den kommande Vansbrosimningen som ordnas i Changchun i slutet av augusti. Om jag är här då så deltar jag.
Efter ett par timmar åkte vi till stora torget där sommarfestivalen invigdes. Eftersom företagsledarna har relationer med stadsförvaltningen fick vi sitta längst fram och se paraden av jättelika utspökade lastbilar med flygplansmodeller, qin-spelare, dansöser, konstgjorda träd med mera. Det kändes som om paraden aldrig skulle ta slut. Sedan var det ryska fiolspelare, etniska dansare, en falsksjungande 8(?)-årig rysk flicka som sjöng en slavisk diskoschlager med obändig entusiasm, en komiker snedstreck akrobat. Det påstås att det fanns 100 000 människor på torget den där kvällen. Det var storslaget och öststatsmässigt svårslaget. Temperaturen som under en svensk sommarkväll.
Jag satt och tänkte på narkotika. Att den här invigningen liknade droger på två sätt. Dels erbjöd den verklighetsflykt, dels skulle ingen som inte varit med om den kunna ha synpunkter på själva upplevelsen.
Changchun betyder för övrigt "den långa våren". Flög tillbaka till Peking igår morse.
den 20 juni 2009
2009:116 En hemlig dryck
Ja, för en gång skull tänker jag låta rubriken ha med innehållet att göra. Vad drycken innehåller berättar jag därför inte. Men namnet slutar på vin. Och jag kommer att ordna en provning av denna förmodligen odrickbara bastard från sydvästra Kina någon gång i sommar. De som kan gissa vad det innehåller, ledtråd på bilden, får gärna vara med.
Fredagen var för övrigt twittermässig med ett misslyckat försök att få Missing Sync att fungera, ett lyckat reklamerande av blåfärgande kläder, en utskickad rosa kyckling, en tripp till 马连道茶城 Maliandao Chacheng (testaden), en inställd qin-konsert, ett kemtvättsbesök, en fantastisk middag på Feiteng Yuxiang - ni kommer att ångra att ni aldrig kom och hälsade på - och Åh vilket party!
Andra året utan midsommarfirande således.
Stephen Fry bloggar på nytt. Om Iphone 3GS. Idag åker jag till Changchun för att i morgon springa 15 kilometer och sedan (kanske) dansa kring stången.
den 18 juni 2009
2009:115 Återvinning - ett tecken på ålder
Nyss var jag på väg att ge det här inlägget en rubrik som var ett Stagnelius-citat. Tills jag googlade och upptäckte att jag redan hade använt citatet tidigare. För tre år sedan, typ.
Jag har alltså kommit upp i den ålder då ens yngre släktingar, om de hade varit lite äldre, hade påpekat för sina föräldrar att den där farbor Danjell minsann börjar bli tjatig. Det är samma Stagnelius, samma riesling och samma Ridley Scott för femte julen i rad nu.
Den 18:e juni 2009 höll mitt tålamod på att försvinna ner i ett svart hål. Jag bad en kontorsmänniska att kolla flygbiljetter dagen innan. Hon gjorde det, den lilla människan, och ringde och sade att det minsann fanns en flajt till kungliga huvudstaden för si och så många enheter av folkets valuta. Problemet var bara att hon aldrig beställde någon biljett. Och att biljetterna tog slut. Vilket människan hade vett att berätta först idag.
Bad så en annan att ordna. Vilket hon gjorde. Fick för övrigt en ny mobiltelefon idag. Operativsystemet heter Windows Mobile och är faktiskt inte så dåligt som jag hade befarat.
Grannen bjöd på en svartvinbärsdoftande cab och en merkaptoetanoldopad zinf.
Innan regnet föll kunde jag skyfflat den eländiga stadsluften till och med inomhus. Det hade blivit gråa dammråttor av kreosotföreningar, eller vad det nu är som gör dagarna i den norra huvudstaden så glåmiga nu.
Häromdagen bytte servicepersonalen i huset köldmedium, se bilden, till luftkonditioneringen. Ni ser vilket medium som används i anläggningen. Här kan ni läsa mer om det.
den 16 juni 2009
2009:114 Den asiatiska harlekinpigan
Den kanske inte heter så på svenska, den lilla nyckelpigesläktingen som ni kan se på bild här.
Men jag tar mig friheten att kalla den så. Eftersom jag, vilket jag upprepar med en dements monotoni, inte får betalt för det här. Eftersom jag inte representerar vare sig någon organisation, något företag eller något politiskt parti när jag skriver.
Jag är ganska nöjd med det namnet: den asiatiska harlekinpigan. Låter nästan som en romantitel från ett annat sekel. Om skalbaggen läser jag i the Economist, ett magasin som jag gärna håller i handen när allt går åt h-e.
Den asiatiska harlekinpigan lever bland annat på fruktsaft och förekommer därför ofta i vinodlingar främst i norra Amerika och i Frankrike. Nu börjar den emellertid att spridas till andra vinodlande regioner.
När druvorna skördas följer baggar ibland med och medverkar på så sätt till bildandet av kemiska föreningar, så kallade alkyl-metoxypyraziner i druvmusten.
Tidigare trodde trodde man inom vinindustrin att det var druvorna i sig som gav upphov till de här föreningarna som får vinet att smaka som om det är gjort på frukt av låg kvalitet eller för tidigt skördad sådan. Men nu står det alltså klart att baggar kan skämma vinet.
Det är svårt att ta bort alkyl-metoxypyraziner ur vinerna. Några forskare vid Brock-universitetet i Kanada undersökte hur förpackningsmetoder påverkar koncentrationen av alkyl-metoxypyraziner (MP) med tiden. Tre typer av MP tillsattes till en riesling och en cabernet franc. Vinerna förvarades sedan i flaskor förslutna med naturkork, plastkork och skruvkapsyl samt i en box. Därefter mättes halten av MP under 18 månader. Boxen var bäst på att avlägsna ämnena. Det är också boxen som är vinkeln i artikeln. Jag tycker bättre om nyckelpigevinkeln.
Artikeln i dess helhet kan ni läsa här. Rapporten som den bygger på kan ni inte läsa här i dess helhet såvida ni inte är prenumeranter. Allt kan ju inte vara gratis. Men mina inlägg kommer alltjämt att vara det.
Men jag tar mig friheten att kalla den så. Eftersom jag, vilket jag upprepar med en dements monotoni, inte får betalt för det här. Eftersom jag inte representerar vare sig någon organisation, något företag eller något politiskt parti när jag skriver.
Jag är ganska nöjd med det namnet: den asiatiska harlekinpigan. Låter nästan som en romantitel från ett annat sekel. Om skalbaggen läser jag i the Economist, ett magasin som jag gärna håller i handen när allt går åt h-e.
Den asiatiska harlekinpigan lever bland annat på fruktsaft och förekommer därför ofta i vinodlingar främst i norra Amerika och i Frankrike. Nu börjar den emellertid att spridas till andra vinodlande regioner.
När druvorna skördas följer baggar ibland med och medverkar på så sätt till bildandet av kemiska föreningar, så kallade alkyl-metoxypyraziner i druvmusten.
Tidigare trodde trodde man inom vinindustrin att det var druvorna i sig som gav upphov till de här föreningarna som får vinet att smaka som om det är gjort på frukt av låg kvalitet eller för tidigt skördad sådan. Men nu står det alltså klart att baggar kan skämma vinet.
Det är svårt att ta bort alkyl-metoxypyraziner ur vinerna. Några forskare vid Brock-universitetet i Kanada undersökte hur förpackningsmetoder påverkar koncentrationen av alkyl-metoxypyraziner (MP) med tiden. Tre typer av MP tillsattes till en riesling och en cabernet franc. Vinerna förvarades sedan i flaskor förslutna med naturkork, plastkork och skruvkapsyl samt i en box. Därefter mättes halten av MP under 18 månader. Boxen var bäst på att avlägsna ämnena. Det är också boxen som är vinkeln i artikeln. Jag tycker bättre om nyckelpigevinkeln.
Artikeln i dess helhet kan ni läsa här. Rapporten som den bygger på kan ni inte läsa här i dess helhet såvida ni inte är prenumeranter. Allt kan ju inte vara gratis. Men mina inlägg kommer alltjämt att vara det.
2009:113 Förslutning
Under en vecka har jag nästan smakat lika många 2,4,6-trikloranisolförgiftade viner som jag smakat i mitt liv dittills. Ja, åtminstone nästan. Hade jag börjat dricka vin här för en vecka sedan hade jag blivit nykterist. Eller åtminstone inte vinälskare.
Jag frågade L varför vintillverkarna här i landet inte använder plastkorkar eller skruvkapsyler. "Kineserna tror att det är ett tecken på lågt pris och dålig kvalitet, de vill ha riktig naturkork".
Kanske en av få vanföreställningar som någon ihärdig person enkelt skulle kunna rätta till. Dessutom är den förhållandevis okontroversiell. Jämfört med historiesynen och den traditionella medicinen, menar jag.
Jag frågade L varför vintillverkarna här i landet inte använder plastkorkar eller skruvkapsyler. "Kineserna tror att det är ett tecken på lågt pris och dålig kvalitet, de vill ha riktig naturkork".
Kanske en av få vanföreställningar som någon ihärdig person enkelt skulle kunna rätta till. Dessutom är den förhållandevis okontroversiell. Jämfört med historiesynen och den traditionella medicinen, menar jag.
den 14 juni 2009
2009:112 Alla dagar är inte som den här söndagen
Det är en bra söndag. När jag promenerar till kvartersbutiken för att köpa smör och ägg känner jag det i luften, i den 25-gradiga dallriga värmen som väcker förväntningar och i stadens säregna doftbukett av uppvärmd asfalt, kolbriketter, sopor och blomrabatter.
En kort frukost och vi är på väg till gymmet i hotellet. Jag springer tre kilometer, stretchar utomhus på den lilla innergården till tonerna av Stevie Wonders Hotter than July.
Sedan åker vi till Chaoyang Westin som är ett jättehotell i glas, marmor och stål. Varje söndag serveras en så kallad Bubbalicious brunch där. En allt inkluderande brunch.
Det bubbliga med brunchen är den Gula änkan som serveras närhelst man ber om det. Och jag gillar den här storsäljande blandningen av pinot noir, pinot meunier och chardonnay. Jag älskar överhuvudtaget champagne. En dyr kärlek som jag inte kan underhålla.
Grannarna, familjen EK, har bjudit mig, J och J:s mor M som är här på besök. De lämnar nämligen landet i morgon - B, U nioåriga S och tvillingarna S+E. Deras guvernant J, ni kan läsa hennes blogg här, som stannar några veckor och allas gemensamma lärare S - snygg i rött och jeans - sitter också vid bordet. Liksom kinesiska L som arbetar för ett svenskt företag.
"Jag är här för proteinerna!" säger jag. Och jag lovar för en gångs skull vad jag säger. Kräftor, hummer, ostron, pilgrimsmusslor, sashimi, ostron...Kolhydraterna infinner sig egentligen inte förrän i en sushibit. Sedan finns de i tempura-frityren, i frukterna och efterrätterna. Det blir några lammspett och något slags rostbiff också. Jag dricker en god cab från Argentina, en sådan där "mycket frukt för pengarna" från nya världen, och en massa vatten.
Mätta och belåtna lämnar vi bordet strax efter tre. Förutom av varandra och maten har vi underhållits av akrobater som bland annat tillverkat nudlar sittande på en enhjuling och en chanteuse som tillsammans med en jazzensemble spelat alla Cole Porter och whatshisname Gilberto-låtar man kan förvänta sig.
U och jag gick ut i hettan för att leta resväskor och hårddiskar efteråt. Vi hittade bådadera. Sedan har jag suttit tillsammans med kombon och hans mor. Druckit longjing och oolong. Den senare dopad med ginseng. Håller minst sju dragningar.
L från vinbaren ringde. Det gjorde mig också glad. Kanske kan jag göra nytta där. Kanske kan jag få betalt. Den här söndagen i Långtbortistan var en av de bättre på länge.
En kort frukost och vi är på väg till gymmet i hotellet. Jag springer tre kilometer, stretchar utomhus på den lilla innergården till tonerna av Stevie Wonders Hotter than July.
Sedan åker vi till Chaoyang Westin som är ett jättehotell i glas, marmor och stål. Varje söndag serveras en så kallad Bubbalicious brunch där. En allt inkluderande brunch.
Det bubbliga med brunchen är den Gula änkan som serveras närhelst man ber om det. Och jag gillar den här storsäljande blandningen av pinot noir, pinot meunier och chardonnay. Jag älskar överhuvudtaget champagne. En dyr kärlek som jag inte kan underhålla.
Grannarna, familjen EK, har bjudit mig, J och J:s mor M som är här på besök. De lämnar nämligen landet i morgon - B, U nioåriga S och tvillingarna S+E. Deras guvernant J, ni kan läsa hennes blogg här, som stannar några veckor och allas gemensamma lärare S - snygg i rött och jeans - sitter också vid bordet. Liksom kinesiska L som arbetar för ett svenskt företag.
"Jag är här för proteinerna!" säger jag. Och jag lovar för en gångs skull vad jag säger. Kräftor, hummer, ostron, pilgrimsmusslor, sashimi, ostron...Kolhydraterna infinner sig egentligen inte förrän i en sushibit. Sedan finns de i tempura-frityren, i frukterna och efterrätterna. Det blir några lammspett och något slags rostbiff också. Jag dricker en god cab från Argentina, en sådan där "mycket frukt för pengarna" från nya världen, och en massa vatten.
Mätta och belåtna lämnar vi bordet strax efter tre. Förutom av varandra och maten har vi underhållits av akrobater som bland annat tillverkat nudlar sittande på en enhjuling och en chanteuse som tillsammans med en jazzensemble spelat alla Cole Porter och whatshisname Gilberto-låtar man kan förvänta sig.
U och jag gick ut i hettan för att leta resväskor och hårddiskar efteråt. Vi hittade bådadera. Sedan har jag suttit tillsammans med kombon och hans mor. Druckit longjing och oolong. Den senare dopad med ginseng. Håller minst sju dragningar.
L från vinbaren ringde. Det gjorde mig också glad. Kanske kan jag göra nytta där. Kanske kan jag få betalt. Den här söndagen i Långtbortistan var en av de bättre på länge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
