2013:9 Söndag

Här skriver jag vad jag vill, jag välkomnar dig som vill läsa och jag tänker inte ha synpunkter på de som inte gör det eftersom de tycker att bloggen saknar fokus. Den spretar som ni vet, har alltid gjort så länge den har funnits, den fyllde nyss åtta år och jag uppmärksammade det inte. Ju äldre jag blir, desto mindre viktiga blir födelsedagar, egna och andras. Som ett sätt att komma samman kan man ju fira dem. Och det är väl därför man gör det, strängt taget. Det har varit flera jämna födelsedagar i vänkretsen den senaste tiden och de har naturligtvis varit trevliga men samtidigt fungerat som en radda memento morin för mig.

Jag vaknade tidigt i morse och skrev ett brev som jag inte vet om jag kommer att skicka. Sedan åt jag frukost och det är inte särskilt intressant i sig men desto trevligare eftersom det finns färska jordgubbar just nu.

Kajakklubben skulle ha räddningsövningar. Under ledning av klubbens eldsjäl fick vi först instruktioner om vad man ska tänka på när man har vält och behöver ta sig upp. Sedan var det dags för det praktiska. Tillsammans med en annan klubbmedlem testade jag tre olika sätt att ta mig ombord efter att ha vält. När jag befinner mig upp och ner under vattnet är jag aldrig det minsta rädd, det känns nästan naturligt - avskyvärda ord - för mig att vara där. Ett drag i kapellöglan och så glider man enkelt ur sittbrunnen för att några sekunder senare bryta ytan. Då vidtar det som är ansträngande, nämligen att få kajaken tömd på vatten och positionerad med aktern mot medpaddlarens för och vice versa. Samtidigt som man ska hålla reda på paddeln. Sedan ska man ta sig upp. I den sjö som var idag var det inte särskilt svårt, jag lyckades till och med med övningen där jag skulle äntra kajaken för egen maskin, dvs utan medhjälpare. Trots att det var varmt i vattnet blev jag lite nerkyld efter tre övningar och paddlade till bryggan och gick in klubb-bastun tills jag hade hade återfått min normala kroppstemperatur.

XY som kommer från Wuhan i Kina har ju bott lite till och från i Sverige de senaste två åren och jag har träffat henne alldeles för lite. Vi hade bestämt träff på ett fik vid Odengatan så vi sågs där under eftermiddagen. Hon har blivit mycket bättre på svenska, min mandarin står och stampar. I morgon flyger hon till Chongqing, jag ser fram emot när hon kommer tillbaka i augusti.

Det var bara det.

2013:8 Orka

Jag läste på en blogg att man alltid ska skriva för att bli bättre på att skriva. Bloggen är en framgångsrik författares. Succé är jag inte ute efter, eller snarare, tror jag inte att jag har förutsättningarna för. Sedan kan jag läsa om hur vägen framåt är nio tiondelar transpiration och en tiondel inspiration tills korna går hem. Fantasi lider jag brist på och slutputs är svårt. Lägg därtill att jag endast är expert på något som är för känsligt för att omformas till fiktion. Och att jag inte kan någonting om något annat. Men själva skrivandet roas jag ändå av.
Den berömda författaren ifråga har jag aldrig läst en bok av. Bekanta med omdöme påstår att hen inte kan skriva. Men med sålda böcker i sexsiffriga antal så tror jag inte att hen behöver bekymra sig för klichéer och stereotypa personskildringar. Om det nu är det texterna lider av.

Cava och chianti.

2013:7 Peony

Den ser inte mycket ut för världen där den ligger i nedre botten av ett bostadshus på gångavstånd från den sfär - Globen - som tills nyligen var det största landmärket för publika inomhussammankomster i storstadsområdet. Jag avser förstås Peony, den lilla kinesen som har funnits i ett par år. Ser inte uttrycket "den lilla kinesen" illa ut i skrift? Att så förminska en folkgrupp vars medellängd i och för sig ligger under vår men ändå. Ett folk, eller flera, som på många områden var långt före oss västerlänningar i århundraden men som - och där kan jag alldeles för lite om historia - kanske stängde sig för mycket mot omvärlden lite för länge och dessutom på grund av motviljan inför import hade oturen att bli påkrigade beroendeframkallande mjölksaftsprodukter från vallmoblommor av britter, för att bibehålla tätpositionen i kampen om framsteget. Ett folk vars ledare nu - på ont och gott - alltmer sätter dagordningen genom frikostiga lån till västerländska demokratier som slösat lite för mycket lite för länge.
Nåväl, Peony är en av numera lyckligtvis flera restauranger i Stockholmsområdet som inte serverar den försvenskade varianten av det kantonesiska köket, läs fyra små rätter och de helsvenska friterade bananerna, ja ni vet.
Ikväll besökte jag med en god vän för tredje gången krogen som tyvärr var glesbesatt denna tisdagkväll. Jag har tidigare ätit deras ångkokta veteknyten - dumplings - "tillbaka-till-grytan-fläsket och den fiskdoftande auberginen. Alltid med belåtenhet. Låt vara att det finns lite av den omisskännliga glutamatelektrifieringen i vissa av smakerna. Nu ikväll blev det gurka med chili och vitlök - en ovanligt het sådan - grönsaksfyllda dumplingar med toner av ingefära, palatsvaktens kycklingtärningar och en rätt med tofu och auberginer i het chiliolja. I flera av dessa sparades det varken på hettan eller på den ljuva tungdomningen i form av sichuanpeppar. Fyra flaskor av det ganska anonyma och blaskiga, men till kryddig mat från Sichuan så lämpliga Qingdao-ölet från en helt annan del av Folkrepubliken, delade vi på och mätta och belåtna lommade vi därifrån. Då hade vi betalat knappa fyrahundra var för en måltid som hade räckt till tre. Om man är ute efter en smakfullt formgiven matsal i diskreta nordiska färgskalor där det spelas musik som passar den medvetne urbane och europeiske medelklasskonsumentens estetik och där hen glatt bränner en inte oansenlig del av den disponibla inkomsten på en meny som stoltserar både med styckdelar från frigående fyrfotingar inom länsgränsen och omsorgsfullt makade tillsatsfria viner från pliriga småproducenter i avlägsna franska kommuner så ska man inte besöka Peony. Om man däremot tycker att det är charmigt med en avstängd storbildsteve i ett hörn, röda lyckoutsmyckningar och musik som skulle kunnat höras i vilken kinesisk hotellobby som helst, inplastade menyer och tilltagna portioner så är har man hittat rätt. Att värdinnan - som är från Sichuan - delar ut rabattkuponger för återbesöket och att den treåriga dottern charmar gästerna med lika delar mandarin och svenska förminskar inte upplevelsen. Fler borde hitta hit snarast!

Peony
Skulptörvägen 4
12143 JOHANNESHOV
Tlf: 08-50860062
T-banestation Globen

2013:6 En kväll i gallerian

Jag hade arbetat till sent och sedan sprungit en runda ut mot Hagaparken. Nu hade hungern satt in så jag ringde till advokaten som också arbetade sent. Vi stämde träff i Moodgallerian och gick in på Boqueria. Vi beställde lite olika sorters pintxos, som den miljömupp jag är försökte jag fåfängt att välja sådant som minst bidrog till klimatförändringar alternativt utfiskning. Så det blev diverse gris: fantastiska kroketter på pulled pork, en griskind och så boquerones, en bläckfisk och något mer. Vi drack galicisk sval lager till. Jag bråkade som vanligt med advokaten eftersom jag tycker att han missar saker som händer i Sverige, typ skandalen kring arenabygget i Solna. Han menar att det som händer i Tyskland är viktigare så han försöker hänga med i det i stället. Och, om jag ska vara ärlig, så vet jag inte vad som händer i Tyskland, förutom rättegången med hon som tros vara lierad med de två nazister som under flera år mördade invandrare och undkom rättvisan. Men som när de riskerade att tas av polisen valde att ta sina egna liv. Och att förbundkanslern heter Angela Merkel. Men bortsett från det vet jag ingenting om Tyskland av idag.
Vid osten fick jag för mig att jag ville ha en fyra PX. Nu vet jag att jag inte längre gillar sött. Men Boquerian återvänder jag till.

2013:5 Bluffen

I korthet: jag började intressera mig för vin i början av 2000-talet. Det var vid en provning av viner och ost i en lägenhet på Kungsholmen. Följde sedan en resa till Toscana 2001, medlemskap i Munskänkarna och bloggandet 2005. Jag flyttade till Kina och började skriva mer om det, mindre om vin. Kom hem och skrev alltmer om mig själv, allt mindre om vin. Nu har jag snart hållit på i åtta år. Med skrivandet alltså, mer eller mindre regelbundet. Det har blivit allt mindre regelbundet faktiskt. Min vinsmak har varierat under de här åren men jag har alltmer börjat ogilla alkoholstinna fruktbomber från nya världen, amarone och billiga bib-viner - igår drack jag Les Fumées Blanches för första gången på många år, jag brukade gilla det men nu var det i det närmaste odrickbart. Har å andra siden alltmer börjat gilla chenin blanc-viner från Loire, oxiderade viner från Jura, komplexa pinot noirer och faktiskt - naturviner. Mina njutningar har med andra ord blivit dyrare.
Frågan är dock om inte allt detta är inbillning. Vinprovning verkar vara högst opålitiligt vilket den här ganska svepande artikeln vill hävda.
Nu finns det ju faktiskt tävlingar och mästerskap där världens främsta sommelierer sätter druva, distrikt och tillverkare blint. Hur går det ihop egentligen?

Och om någon har tips på reaktioner på nämnda artikel vill jag gärna ha dem.

2013:4 En afton i maj

Onsdag. Jag joggade hem från jobbet, stretchade och duschade. Kulturchefen messade om middag hos honom. Han bjöd på biff med Mas La Plana, jag hade med mig en Pouilly-Fumé och en getost. Sedan gick vi till Snotty där jag sänkte två glas cava. Pratade med J som spelade skivor och några andra. Byst med folk, inte bara skäggisar för en gångs skull och jag kände mig inte som en fågelskrämma.

Torsdag. Det är sommar nu och löven har den ljusgröna färgen. Det blev inte mycket gjort, en tvätt-tid och några viktiga papper som skulle letas fram. Gårdagen kom ifatt efter en sen lunch. Jag sov middag när kulturchefen ringde. Hans kavaj hade jag fått med mig och min hängde hos honom. Han var ute och gick, vi möttes här nere på Lövholmsvägen och bytte kavajer. Tog mig in till stan där jag skulle träffa Rymdpinglan och hennes familj i Kungsan. På T-centralens plattform stötte jag ihop med L, det händer aldrig. Hon skulle till Oaxen som numera ligger på det sanerade Beckholmen. En meny utan vin kostar 2000 kr, berättade hon.

I Kungsan står körsbärsträden i blom och lockar till sig människor. Rymdpinglan, hennes make och brorsdotter var där. Vi tog oss till Mahjong som ligger i sömniga Vasastan. När vi gick på Torsgatan såg jag hur bygget av det nya Karolinska så genomgripande förändrat stadsbilden. Inget är beständigt. På Mahjong åt vi goda kinesiska rätter med Taiwaninriktning. Vi blev mer än mätta och promenerade Karlbergsvägen mot Sveavägen. Nu hade det börjat regna lite lätt.
Jag cyklade hem och såg Gudfadern på sfanytime. Det är mer än trettio år sedan jag såg den senast. Då i Lundellska skolans matsal på Nedre Slottsgatan i Uppsala. Jag var för ung för att förstå hur stor den var då. Nu är jag mållös.

http://www.flickr.com/photos/phylloxera/7253686420/in/photostream

2013:3 Tre sanningar

Det är roligare att dricka vitt vin än rött. Att återse goda vänner som man inte träffar varje år kan inte överskattas. Göteborg är bra.

Chablis Domaine de la Boissonneuse (nr 5624), 159 kr

2013:2 Gulddrakar på kaféet

Jag gick från jobbet vid fyra via Sveavägen, Hamngatan till Kungsträdgården. Utanför ingången till Caféet som aldrig har varit Caféet för mig - jag kan räkna de tillfällen jag satt min fot där på ena handens fingrar - stod P och väntade på sitt sällskap. P skriver ofta vad hon gör på facebook så det känns som jag ser henne ganska ofta. I köttvärlden - som den kanske kallas - träffar jag henne i genomsnitt en gång om året. Det är alltid lika trevligt. Vi pratar lite medan jag väntar på att en annan P - tillika den som bjöd med mig efter att jag halvt på skämt twittrat om att jag inte ens blir kompismedbjuden på galor längre - ska komma.
Om jag kommer att läsa det här om några år så är det viktigt att jag får med att det är en kall januari. Temperaturen var nere på -18 i morse, jag har låtit min dubbdäcksförsedda cykel stå i cykelgaraget här på platån och trängts i de kollektiva spårvägar som tar mig till arbetet om morgonen de senaste dagarna.
För framtiden vill jag också skriva att Stockholm känns alltmer trångt och att många slutat anstränga sig för att smidigt ta sig i och ur tunnelbanevagnarna utan istället bara går rakt fram stötande och slitande nästan allt i sin väg. Det är naturligtvis outhärdligt men jag behåller lugnet och försöker att i alla avseenden förhålla mig så smidigt som möjligt till omgivningen.
Café Opera som etablissemanget heter är egentligen en väldigt vacker lokal invändigt. Jag har varit här i jobbsammanhang sent på natten, druckit dyra och ibland ganska tråkiga drinkar, väggarna har varit rosa och ljudnivån sådan att samtal varit omöjliga. Det har funnits en föreställning om att stället i sin klubbkostym skulle vara något att visa upp eller vistas i. Obegripligt.
Att det är samma rum P och jag blir insläppta i efter att blivit noggrant avbockade enligt en lista, därefter fotograferade, är svårt att tro.
Det är ett varmt ljus i lokalen nu, inbjudande. Vackert galaklädda människor samsas med sådana som undertecknad komna direkt från arbetet i något slags halvavslappnad kontorsdress, jeans och kavaj ni vet. Ljudnivån är hanterbar, i baren kan man få bubbel får vi veta. Jag dricker tillfälligt inte alkohol så jag får ett glas ingefärsöl som smakar mest ingefära och är föredömligt osöt. Två bord med diverse små, vällagade rätter att ta av står framdukade. Vid ett bord står L och K. Den förra har zombiemorfat sitt ansikte på facebook de senaste dygnen, det är skönt att se att hon är så till sin fördel bortanför tangentbordet. K har en fin svart klänning, hon ska presentera ett av priserna och ber mig ta en bild med hennes telefon när det ska ske. Hon ser till att jag och P får plats med våra tallrikar på ett litet barbord. Omtanken! Vid samma bord står ett par personer som jag tror båda arbetar eller har arbetat för en organisation som håller i ett återkommande evenemang i matbranschen och fått svenskarna att dricka latte. En av dem hörde jag för övrigt på radion häromdagen.
Jag var på Gulddrakeutdelningen i fjol. Då var det i ett palats på Riddarholmen som under en kort tid hade hyst en verksamhet för barnkultur för att därefter gå i konkurs. Hela arrangemanget kändes ganska spartanskt jämfört med i år. Jag var på samma evenemang 2006.
A som länge hade en köttblogg - numera nedlagd - kommer förbi och hälsar. En tevefotograf som jag träffade på middag för ett par år sedan ska bana väg genom publiken senare under kvällen när priset för lyxkategorin delas ut. Kladdkakeförfattaren ser jag också. Liksom en deltagare i vår träningsfysiologicirkel. Och så en massa ansikten som jag sett i bildbylines de senaste tio åren.

Det är i the Brass Bar som utdelningarna äger rum. Elin Peters är kvällens värdinna och presenterar de som ska läsa upp nomineringarna och motiveringarna under utdelningen. Hon har - enligt hennes chef - DN:s roligaste jobb, han har det näst roligaste.

Magdalena Ribbing presenterar det första, Krog Fynd, och berättar också historien om På Stan och krogkommissionen. Det har hänt en hel del på krogscenen sedan 70-talet, maten har blivit bättre och krogfylleriet tycks ha minskat, menar hon. Priset i kategori Krog Fynd går till Esperanto för deras halva vinpaket. Upp på scen kliver ett gäng i mina ögon väldigt unga tjejer och tar emot priset. Jag förstår att föregående mening kan tyckas gubbig och fördomsfull. Men det är vad ålder gör med mig, illusionen att jag är ungefär lika gammal som jag har varit de senaste 20 åren medan de som är yngre nuförtiden är betydligt yngre än jag var i samma ålder. Ni ser hur galet det blir. Kanske borde jag ha skrivit att några i Esperantos personal kliver upp på scenen för att ta emot priset. Hursomhelst, de, personalen, får frågan av Magdalena Ribbing om vilka som är de bästa gästerna - förutom de som beställer dubbla vinpaket - och vilka som är de sämsta. Det finns inga gäster som är de sämsta svarar en av dem.
Sedan är det dags för barpriset, jag har hoppats att det ska gå till 19 glas eftersom jag gillar stället i alla avseenden - ägaren, vinerna och maten - så mycket, men det går till Tjoget där jag inte har varit. En av de som jag pratat med tidigare under kvällen har sagt att det är bra. Ett gäng unga män och någon som beskriver sig som dubbelt så gammal som de unga äntrar podiet och tackar. Micken går runt, många säger något litet.

Det är så uppenbart att jag inte hänger med i restaurangscenen längre. Jag har inte varit på Tjoget, jag har heller inte varit på vinnaren i kategorin  Krog Mellan som presenterats av Lina Thomsgård - bland annat grundare av Rättviseförmedlingen - Ekstedt. Frantzén Lindeberg vinnare i kategorin Krog Lyx som funnits ett halvt decennium planerade vi att gå på för två år sedan, vi bokade till och med bord men bokningen försvann och sedan har det inte blivit av, känns ju nästan gammal i sammanhanget.
Jag gick lite hastigt fram här och nämnde inte att Niklas Ekstedt hade ett barn sittande på axlarna när han tog emot priset. Barnet var mer intresserat av sin polisbil än den uppmärksamhet som pappan fick i strålkastarljuset. Ekstedt sade för övrigt bra saker om balansen mellan arbetet och livet utanför arbetet bland annat.

Priset i kategorin Krog Budget gick till Speceriet. Prisutdelaren förutspådde att ordet Datja - ryskt sommarställe - skulle bli viktigt i årets mattrender eftersom ryssarna sedan länge har förstått nyttan med och njutningen av fermenterade grönsaker. Och syrat är ju som bekant, inte bara det hetaste just nu utan något som kommit för att stanna. Jag tolkar också in survivalism och självförsörjning i ordet Datja. Speceriet blev jag för övrigt väldigt sugen på att besöka.

AA Gill är en krogkritiker - bland annat känd för sina välformulerade elakheter - som delar ut priset i kategorin Internationell Gästdrake. I år verkar han dock ovanligt snäll och puttrig - det kanske är den svenska gastronomins topprestationer, läs pristagarnas kokkonster, som fått honom så mild. Det är nämligen Frantzén Lindeberg igen.
Jag lämnar lokalen när samtliga pristagare ska samsas på scenen för en gruppbild. DJ Qute spelar Michael Jacksons Wanna Be Startin' Something. P och L hastar mot baren i den större lokalen men jag som är nykter och lite trött går till garderoben där jag stöter ihop med nyss anlända A med lilla dottern på magen. Hon frågar om det kommer att vara några människor därinne. Det svarar jag att jag tror att det kommer. Sedan promenerar jag hem till Gröndal. Det är fortfarande kallt. (Men jag känner mig varm inombords, skulle jag kunnat skriva, vore jag inte så förb-t stiff.)

Just det, vinnarna fick en flaska Taittinger också.

Hårdfakta om utdelningen läser ni här. AA Gills motivering av vinnaren liksom sågningar av de krogar som inte höll måttet i kategorin Internationell Gästdrake kommer i Dagens Nyheter i morgon.

2013:1 Av dårar får man höra sanningen

En gnagande känsla av att det är kört. Att det är försent att vända skutan. En framtid av folkomflyttningar, katastrofväder och livsmedelsbrist i delar av världen. Att vinerna tar stryk är väl ett av de mindre problemen i sammanhanget. 
Kanske lite deppigt att inleda ett nytt år på det sättet. Men jag mår toppen och har en vit period.

2012:43 Om ett onödigt ord

Med risk för att framstå som en "fin" PK-människa. Med risk för att framstå som lite osorterad, anektdotisk och subjektiv:

Jag hade en kollega en gång som berättade för mig att hen upplevde ordet "neger" som förnedrande. Kollegan ifråga hade en svensk mamma och en pappa som var afroamerikan varför hen hade mer pigment än undertecknad. Jag förmodar att ordet hade förekommit på skolgården eller i andra sammanhang. Det fanns en personlig erfarenhet av ordet, en erfarenhet som inte var positiv.

Ordet "neger" förekom däremot inte i min vokabulär, jag hade tidigt - i min upplysta medelklasstillvaro - fått lära mig att det var nedsättande och hade därför ingen anledning att använda det. ("Svart" och "färgad" var okej att använda när jag växte upp - åtminstone ett av orden är knappast det idag.)

Det skulle aldrig ha fallit mig in att ifrågasätta de känslor kollegan hade inför ordet. Jag visste att de - dvs känslorna - inte var ovanliga. Jag ifrågasatte redan att denna nedsättande beteckning skulle vara nödvändig i kommunikation. Varför skulle man tvunget använda ordet? Kunde man inte ta reda på att någon exempelvis var ghanan, senegales eller amerikan?

Några år senare satt jag på en middag med andra kollegor. En av dem hade en syster som levde med en man från en ögrupp i indiska oceanen. När ordet "neger" hade förekommit, som jag tyckte, några gånger för mycket i konversationen om honom - egentligen är ju den första gången en gång för mycket - så förklarade jag lugnt att jag dels tycker att det är ett helt onödigt ord och att jag visste att det dessutom ofta upplevs som kränkande, förnedrande eller nedvärderande. Kollegorna mottog detta väl, det blev vare sig diskussion om "politisk korrekthet" eller något utfall i stil med "att man ska väl få säga vad man vill, man behöver ju inte vara rasist för det". De hade aldrig tänkt i de banorna, alternativt följt med i de diskussioner kring ordet som hade förekommit de senaste 30 åren. Men de köpte resonemanget. Och förhoppningsvis använder de inte ordet i samma utsträckning längre. Min poäng här: om man gör sig omaket att lugnt och sakligt förklara varför man tänker som man gör kring en viss fråga, undviker så kallad guilty-banning och försöker lyssna till den som tänker annorlunda kan man i vissa fall få till stånd en förändring. Lättare sagt än gjort eftersom frågorna ofta rör upp känslor.

När jag bodde i Kina, diskuterade jag med en välutbildad svensk person som inte tyckte att ordet "neger" var problematiskt. Skulle du använda "guling" om en asiat, frågade jag. Nej, för det motsvarar ju ordet "nigger" menade personen, som absolut inte är rasist. Vi diskuterade emellertid inte vilket ord för en asiat som skulle motsvaras av ordet "neger".

Vi hade tills för ett och ett halvt år sedan en arbetsmarknadsminister som nyligen på Facebook uttryckt sina starka känslor för rätten att få säga "negerboll".

De senaste månaderna har det förts snabbt uppflammande debatter om nedsättande stereotyper och språkbruk. Det har gällt en barnbok av Stina Wirsén, det har gällt "Tintin i Kongo" av Hergé och den pensionerade sportkommentatorn Bosse Hanssons ord om "svartingar" som läckte in i en webbradiosändning från Råsundas pressläktare där den frusne AIK-supportern hade blivit insläppt. Det har gällt en pepparkaksgubbe och nu senast en filmsnutt från Disneys tomteverkstad som klippts bort.

I dessa debatter har från vissa håll en total tondövhet inför det faktum att många människor upplever dessa ord och bilder som kränkande gjort sig gällande. Människor som erfarit diskriminering på olika nivåer i samhället skulle alltså betraktas som "lättkränkta"av att få stereotypa framställningar i ansiktet.

Många som i likhet med mig är födda i Sverige och utgör en majoritet, många som aldrig har upplevt något som närmar sig främlingsfientlighet eller känslan av att framstå som annorlunda i ett främmande land, har alltså mage att indirekt tala om vad andra som befinner sig i minoritet ska känna.

Argument som förts fram är att de här diskussionerna handlar om symbolfrågor och riskerar att skymma viktigare diskussioner om främlingsfientlighet, diskriminering och rasism. För mig är det svårbegripligt att inte flera diskussioner skulle kunna pågå samtidigt. De som klagar på de så kallade symbolfrågorna är sällan engagerade i de "större" frågorna tycker jag mig ha märkt.

Jag önskar att alla kunde tänka ett steg längre, dvs förstå att bara för att man inte menar något illa med något man säger innebär det inte att det inte kan uppfattas kränkande/nedsättande/förnedrande av den som hör det. Vidare önskar jag att vi hade förmågan att ha flera diskussioner igång samtidigt: både den som handlar om vad vi gör när vi uttrycker oss på olika sätt, vad böcker och film kan uttrycka och den som handlar om den mer påtagliga rasism som finns i ett Sverige där ett parti - Sverigedemokraterna - som lockar röster delvis med hjälp av fördomar, lögner, en förenklad världsbild och en förskönad historieförvrängd Sverigebild, nu har gått om flera andra riksdagspartier.

Jag önskar att vi alla kunde bli bättre på att lyssna och mer villiga att acceptera förändringar. Jag önskar att fler politiker kunde ta debatten med Sverigedemokraterna. Jag önskar att våra städer vore mindre segregerade.

Här en länk till en artikel om hur kulturen eventuellt kan ändra attityder i positiv riktning.

Uppdatering: En annan länk som uttrycker det på ett väldigt bra sätt.